Jag såg ljuset & trodde att nu är livet slut

Det är Torsdag morgon Och jag körs ner igen till preop/ uppvaket & det är här de värsta börjar. Jag blir mottagen av ev narkosläkare & sköterska. Dom börjar med att lägga om min eda, lägre ner än innan jag eftersom jag innan varit behövda upp till armhålorna. Jag får en testdos först som slår ut känseln i benen. Jag får ligga där i några timmar jag har ont i magen men börjar bli mer o mer förlamad hela hela kroppen. Grips av panik! Dom säger att smärtlindring dvs eda inte ens är på de är bara slangarna som sitter där och att de kommer släppa snart. Jag får intravenöst med smärtlindring & lugnande och ligger där i panik med tron om att jag kommer dö, jag är så rädd.

Ja försöker ropa på hjälp, eftersom ja är rädd vill ja mest prata men även få hjälp att vända mig men ingen hör mig. Alla andra får hjälp & även att jag ropar på hjälp när flera av sköterskorna står stilla sin reception o pratar om arbetspass lön semester på osv hör dom mig inte, det känns som dom inte vill hjälpa mig för när en väl kommer så säger hon att ”vi kan ju inte hjälpa dig för du bara skriker ju att de gör så ont..”

Dom går o kvar ligger jag där. Jag börjar efter timmar få tillbaka lite känsel & jag känner mig panik kissnödig men jag har ju kateter.. säger ändå till men dem säger att de kan kännas så. Efter en stund kommer kvällspersonalen som faktiskt lyssnare dom hjälper mig ändra läge och kollar på min kateter, någonstans var det ett väck på slangen för ut rann det 900ml. Tack att jag äntligen fick hjälp !

Men smärtorna i magen kvarstod. När dom bestämde att koppla på eda ca ja livrädd men den gjorde det & kort där efter kopplas den av för den inte tar men slår ut min känsel o benen igen. Jag gråter o ber dem söva ner mig istället tills dom har en lösning för nu orkar jag inte mer..
det gör så ont och de känns som ingen tror mig..

Tillslut får jag en pca smärtpump med morfin rätt ut i blodet. Den hjälper ! Äntligen blir jag smärtlindrad! Får komma upp på avdelningen vid straxt innan 22 är helt slut metalt krossad av denna dag. Jag kunde verkligen se ljuset från två dörrar öppnas, & trodde att livet var slut. Jag kände mig så misstrodd och hjälplös som att dom inte tror mig att smärtlindringen innan inte fungerat på rätt ställe..

Dagarna sedan har rullat på med allt möjligt har vi försökt få igång min mage med tarmarna som inte vart så aktiva jag kämpar med att få i mig näring i flytande form. Jag har tränat min blåsa att klaras utan katetern eftersom jag har så höga doser kvar i kroppen har jag svårt att tömma blåsan helt.

Igår kände jag mig väldigt deprimerad ledsen och ville inte mer.. magen kommer inte igång allt kämpas emot mig och jag längtar bara hem. Gråter så fort jag ser och hör familjen o så fort jag tänker på dem vilket är hela tiden.. Jag har såklart träffat omtänksam personal men även råkat ut för att en hel del personal som inte varit så proffesionella och trevliga.. Just nu vill jag hem hem hem!